Hur retar man upp en EU-parlamentariker? Ett sätt är att spela naiv, norsk TV-journalist och kräva svar på om han rekommenderar att köpa aktier i EU eller inte. När kristdemokraternas representant Anders Wijkman utsattes för detta spratt blev han tydligt irriterad. Självklart kan man inte köpa aktier i EU, brummade han, det är ju inget företag. Det samma gäller enskilda länder, förstås.

Men Wijkman kanske var litet för snabb där. Än så länge kan man inte köpa aktier i EU men vissa länder har faktiskt gett ut aktieliknande värdepapper i nationalstatens namn. Om den världskände Yale-ekonomen Robert Shiller får som han vill, kommer flera länder göra detsamma. Det skulle nämligen kunna skydda dem mot sådana statsekonomiska kriser som EU-länderna tampas med för tillfället.

Stater som finansierar sig med vanliga räntebärande lån lever till viss del på marknadens nåd. Ju bättre det går för landets ekonomi, desto mer villig blir marknaden att ge staten lån till en låg ränta. Men när ekonomin går dåligt kan marknaden börja oroa sig för om staten kan hantera sina skulder. Marknadens långivare kräver omedelbart högre ränta, vilket ökar pressen på statens budgetsaldo. Kanske tvingas den minska andra offentliga utgifter för att klara av ränteutgifterna. Men offentliga åtstramningar riskerar att förvärra ekonomin ytterligare, vilket bara ökar långivarnas oro och krav om ännu högre räntor. Plötsligt har vi en ond spiral, eller en grekisk tragedi om du vill.

Då vore det bättre för staten att låna via värdepapper som, liksom aktier, ger bättre utdelning för investeraren ju bättre det går för ekonomin. Värdet på dessa ”stats-aktier” kunde till exempel vara kopplat till låntagarlandets BNP, ju högre BNP desto högre värde. Shiller anser att nationalstater borde ge ut det han kallar för ”trills”, värdepapper som vid bestämda tillfällen kan växlas in mot ett belopp motsvarande en triljondel av landets BNP. Investerare som köpt dessa trills har samma intresse som medborgarna av att landets ekonomi växer. Snabb BNP-tillväxt innebär hög avkastning på deras investeringar. De skulle aldrig få för sig att gå till spekulativ attack mot låntagarlandet, det vore att förstöra för sig själva.

För staten betyder branta uppgångsperioder givetvis ökade skulder; det blir dyrare att lösa in stats-aktierna ju mer ekonomin växer. Men fördelen är att de ökade utgifterna kommer just i goda tider. Och de vägs upp av den lättnad landet får när det går in i en lågkonjunktur eller en depression. Landets lånekostnader minskar precis när det behövs som mest, när landet behöver pengar till att stimulera ekonomin istället. Ju djupare BNP sjunker, desto mer pengar över till finanspolitiska åtgärder. Möjligheterna att växa sig ur krisen skulle därmed vara mycket bättre än för dagens EU-länder.

Robert Shiller har inte bara satt fokus på en intressant finansieringslösning. Med denna och många andra idéer i hans bok Finance and the Good Society (2012) visar han att kreativitet på den finansiella arenan är en underskattad resurs. Just nu låter innovation kring finansiella produkter så illa i folks öron att till och med Paul Volcker, före detta chef för den amerikanska centralbanken, påstått att ”den enda nyttiga innovationen på finansmarknaden de senaste 20 åren är bankomaten”. Shiller visar att de nästa 20 åren kan te sig annorlunda, såvida vi inte reglerar bort alla rester av finansiell kreativitet nu när vi verkligen behöver den.