– Säg mig, smakar de inte lite syrligt?
– Joo, lite citrus liksom.
– Det måste vara citron. Ja, helt säkert. Det är citron.
– Men aktier ska väl inte smaka citron?
– Nej. Absolut inte. Jag tror vi fimpar dem här.

Nyligen la vi bakom oss det tredje året i rad med markant uppgångpå börsen. OMX-index steg med 12, 21 respektive 10 procent under åren 2012, 2013 och 2014. Med en uppgång på 7 procent i januari verkar 2015 fortsätta i samma spår. Och som alltid när det är högkonjunktur på börsen ser man ett tydligt mönster: Ju mer börskurserna stiger, desto fler bolag blir till salu. Börsintroduktionerna på Nasdaq OMX Stockholm har ungefär dubblats i antal varje år sedan 2012. Från 6 nya bolag det året fick vi 10 nya under 2013 och 21 under 2014. Om trenden fortsätter kan 2015 bli ett rekordår för börsnoteringar.

Detta är väl i grund och botten en positiv utveckling. Så varför sitter jag med en sur smak i munnen?

Tillåt mig att berätta om George Akerlof. Den amerikanska ekonomen fick nobelpriset i ekonomi 2001, mycket på grund av en artikel han skrev 31 år tidigare med titeln ”The Market for Lemons”. I artikeln beskrev han hur marknader ibland slutar fungera när köpare och säljare har olika mycket information om den vara som handlas, alltsomoftast med köparen i underläge. Akerlof tog marknaden för begagnade bilar som exempel. Säljaren vet exakt vilket skick bilen befinner sig i medan köparen mer eller mindre köper grisen i säcken. Det tar veckor eller månader för köpare av en begagnad bil att upptäcka om de har köpt en bra bil eller ett måndagsexemplar. Dåliga bilar kallas ”lemons” på amerikansk slang.

Vad sker på en sådan marknad? På grund av osäkerheten är köparna försiktiga och budar lågt. Bilägare som vet att de har en bra bil väljer ofta att behålla bilen framför att acceptera ett lågt bud. Ägare till dåliga bilar har inte samma bekymmer. För dem är budnivån mer i linje med bilens värde och de är ivrigare på att sälja. Därmed blir dåliga bilar överrepresenterade bland dem som säljs. När köparna förstår detta, kommer de sänka sina bud ytterligare, vilket bidrar till ytterligare försämring av kvalitén i utbudet. I teorin kan den negativa cykeln fortsätta tills all handel stannar upp.

Då har vi det mycket bättre på aktiemarknaden. Handeln med aktier görs ju i allt väsentligt mellan parter som har exakt samma möjlighet att veta vilket skick bolagen befinner sig i. Tid, ork, intelligens och nyfikenheten är våra enda begränsningar, och de begränsar oss lika mycket om vi köper eller säljer. Om någon skulle ha ett tydligt informationsövertag klassas de oftast som insiders och då finns det stränga regler som hindrar dem att missbruka sin ställning. Överlag kan man säga att varken köparna eller säljarna har ett tydligt informationsövertag på aktiemarknaden. Därmed finns det goda chanser att pris och kvalitet står i en rimlig relation till varandra.

Så är det ofta men inte alltid. När ett bolag introduceras på börsen för allra första gången kan villkoren vara ganska annorlunda. Då finns det en grupp ”gamla” ägare med en överlägsen inblick i bolagets nuläge och historia. Vi andra får chansen att bli delägare genom att teckna aktier i en nyemission i samband med noteringen. Men vi får nöja oss med den andrahandsinformation som de gamla ägarna och deras rådgivare väljer att dela med oss. Anar du också en syrlig smak?

Men det är inte nödvändigtvis citron du känner. Det finns börsintroduktioner och det finns börsintroduktioner. Ibland kan man läsa i emissionsprospektet att även de gamla ägarna åtagit sig att teckna aktier i emissionen. De köper mer av det bolag de redan äger och känner. Det är ett styrketecken. Det smakar inte alls citron, det påminner mer om körsbär i mitt tycke. Vid flertalet börsintroduktioner gör befintliga ägare däremot ingenting. Det är vare sig bra eller dåligt. De vänder sig till börsen enbart för att kunna bygga vidare på sitt bolag. Om de har förpliktigat sig att inte sälja egna aktier under en lagom lång tid så smakar det ganska så angenämt.

Men sedan finns det börsintroduktioner då de gamla ägarna passar på att sälja egna aktier. Ibland storsäljer de till och med. Det är då jag måste fråga mig: Om de som känner bolaget bäst inte vill äga det längre, varför skulle jag vilja ha det? Då köper jag hellre en påse riktiga citroner. Av dem kan man åtminstone göra lemonad.