”Lite kunskap till kaffet min herre?”
”Nej tack, jag försöker banta.”
Kunskap är makt säger man ju men det är självklart inte sant. Kunskap och makt är inte samma sak. Kunskap är hur mycket man vet och makt är hur mycket genomslag man har. Det är klart att de är olika.
Ordspråkets syfte är förmodligen att varje person tenderar att besitta kunskap och makt i lika stora mängder, alltså rent matematiskt att
M = K
där M anger en persons makt och K dennes kunskap. Men detta är också nonsens, för M och K måste ha olika benämningar, olika enheter på skalan så att säga, och deras respektive värden går därmed inte att jämföra direkt med varandra.
Bättre blir det om man introducerar en koefficient a i ekvationen, som har som uppgift att definiera utväxlingen mellan M och K. Matematiskt borde vi alltså skriva att
M = a * K
Man skulle kunna leka med tanken att kunskap går att mäta i megabytes, MB. Makt kanske kan definieras som den effekt man har om man önskar påverka andra och från fysiken minns vi att effekt brukar mätas i watt, W. Koefficienten a säger alltså något om hur mycket makt man har i relation till ens kunskaper, uttryckt som ett visst antal W/MB. Ett bättre ordspråk vore därmed att makt är proportionerlig med kunskap och det är säkert så många tänker när de använder ordspråket i original.
Men fortfarande håller jag inte med. Låt mig introducera en hypotes, nämligen att kunskap bara leder till makt i den mån den gör en i stånd till att fatta bättre beslut. Och att beslutskvalitet inte alls är proportionerlig med kunskap utan snarare kan liknas vid en andra ordningens polynom i variabeln kunskap, eller en ”parabelfunktion” som ni kanske minns från matten på gymnasiet. Jag ser för mig en ett samband ungefär som i bilden här intill.[1]
Makt eller inte, det är beslutskvalitet som jag egentligen bryr mig om och särskilt kvaliteten på våra investeringsbeslut. Åtminstone där är jag övertygad om att man kan ha både för små och för stora kunskaper. Någonstans i mitten ligger det optimala.
Låt mig börja med det uppenbara: För lite kunskap kan vara farligt. Jag har aldrig hört någon säga det bättre än Joel Greenblatt: ”Choosing individual stocks without any idea of what you’re looking for is like running through a dynamite factory with a burning match. You may live, but you’re still an idiot.”
Men i andra ändan av skalan inträffar också problem, nämligen att stora kunskaper leder till hybris. Hybris är något så när universell inom mänskligheten. Vi tror alltid att vi är bättre än vad vi är. Men det är mycket som tyder på att vår hybris ökar med ökande kunskapsnivå.
Jag brukar illustrera med hjälp av följande exempel: Tänk dig att du 2007 hade till uppgift att analysera en möjlig investering i Nokia. Du gick noggrant till verks, du tog reda på precis allt som gick att veta om bolaget. Du visste vad VD Olli-Pekka Kallasvuo gillade att ha på frukostmackan och du visste hur många hundägare som jobbade på huvudkontoret i Esbo. Allt. Jag är säker på att du skulle kunna sätta ett ganska precist värde på hela bolaget och känna dig otroligt säker på din slutsats. Minsta lilla avvikelse mellan börskursen och din värdering och du skulle satsa både ditt och din mammas hus på att börsen skulle få fel och du skulle få rätt.
Men tråkigt nog, det enda som verkligen var värt att veta på den tiden var det enda du inte visste. Ingen visste det. Ingen visste att Apples nya mobiltelefon, iPhone, snart skulle överglänsa Nokias smarttelefoner och få solen att gå ner över Finlands handset-äventyr.
Jag slår till med ytterligare en bild för att visa hur jag ser för mig sambandet mellan kunskapsnivå, träffsäkerhet vid beslut och hur vi själva uppfattar vår träffsäkerhet. Den blå grafen i bilden visar att förmågan att träffa rätt beslut ökar snabbt när man börjar från en låg kunskapsnivå men sedan blir vinsten av ökad kunskap mindre och mindre. Den röda grafen som visar hur vi själva upplever det ligger alltid högre än den blå. Hybris, som nämnt. Från att öka ganska trögt i starten så böjer självförtroendekurvan kraftigt uppåt när vi kommer upp i riktigt höga kunskapsnivåer. Det är då det blir farligt. Beslutskvalitet handlar ju inte bara om träffsäkerhet, att välja rätt investeringsobjekt till exempel. Det handlar lika mycket om att förstå hur träffsäkra vi är så vi inte investerar varken för litet eller för mycket i de objekt vi väljer. I mitten av bilden, där kurvorna är nära på att röra varandra, finns bästa chansen att uppnå både rimlig träffsäkerhet och rimlig självinsikt.
Att hitta denna punkt är däremot lättare sagt att gjort. För min del tycker jag man ska ta för sig av kunskapens smörgårdsbord innan man investerar. Men man behöver inte äta hela buffén. Jag tycker det känns bra att gå från bordet medan investeringen fortfarande känns lite osäker. Det är ju precis vad den är när allt kommer omkring.
Alf Riple 