”Du vet barnböckerna om Mamma Mu och Kråkan?” frågar min bättre hälft plötsligt en dag. Det leendet kan bara betyda att hon vill retas lite. ”Du är faktiskt Kråkan!”

Vem, jag? Bara för att jag hade använt tumstock, vattenpass, lasermått och minst 30 minuter på att hitta absolut bästa platsen att hänga upp vår nya tavla? Och därnäst insett hennes ögonmått gav ett bättre svar för ungefär 30 minuter sedan. Kråkan, ifall ni inte känner honom, utför alltid alla uppgifter mycket, mycket svårare än nödvändigt.

”Det är inte mitt fel” säger jag till mitt försvar. ”Det är på grund av min utbildning!”

För jag hade ju gjort precis så som ekonomer i alla tider fått lära sig. Strunta i vad intuitionen säger och gör en riktigt komplex modell istället. Då blir det bra, eller i alla fall rigoröst. Inget flum tack!

Illustration: Sven Nordqvist. Från Mamma Mu åker rutschkana, Natur och Kultur 2003. Återges med tillstånd.

För kanske tio-tolv år sedan började min tro på ekonomiska modeller att slå sprickor. Jag jobbade som analytiker och kämpade med att göra en prognos för den norska kronans utveckling. Det var ett svårt men likväl avgränsat problem. En enda datapunkt var vad jag sökte, nämligen NOK-kursen några månader fram i tiden. En magkänsla hade jag ju, men vem litar på sådant? Då upptäckte jag att det fanns analytiker på andra banker som verkade ha hittat en trollformel. De hade byggt en modell som kunde förklara norska kronans utveckling med hjälp av bara två variabler: oljepriset och ränteskillnaden mellan Norge och Tyskland.

Jag kunde inte vara sämre. Snabbt dök jag ner i mina databaser och hittade tidsserier för norska kronan, oljan och de två ländernas räntor. På mindre än en dag hade jag byggt en modell. Jajamän, norska kronan var verkligen trogen sina två kompisar oljan och ränteskillnaden. Den lydde nästan vartenda litet ryck i de övriga två. Den stärktes när oljepriset gick upp eller ränteskillnaden vidgades och vice versa.

Då var det dags att ta itu med kronprognosen. Om jag nu bara kunde förutspå framtida oljepriser och ränteskillnader skulle jag ha rätt god pejl på vart NOK-kursen var på väg. Men hoppsan, vad hände här? Innan hade jag en enskild variabel att sia om och redan det kändes svårt. Nu hade problemet fördubblats. Nu skulle jag förutspå två saker, både oljan och ränteskillnaden, för att komma någonvart. Det kändes inte som jag hade närmat mig svaret, utan snarare rört mig bort från det.

Det är många som förvånas över att små organisationer med en enskild analytiker ofta gör bättre prognoser än stora institutioner med en hel armé av dem. Inte minst väcker det skratt att Sveriges Riksbank med alla dess ekonomer ofta är bland de sämsta i Sverige på att förutspå Sveriges Riksbanks egna styrräntor. Men när man har skrattat klart så inser man skillnaden: Ensamma analytiker har inte tid och resurser till att bygga stora och tunga modeller. Riksbanken å sin sida bröstar sig över att ha den mest komplexa prognosmodellen i hela Sverige. Att den senare ger sämre prognoser kan självklart bero på en tillfällighet. Eller självklart inte.