Kycklingar är vi allihopa. Precis som vi fått lära oss på handelshögskolan. Precis som vi är tvungna enligt lag.

Allt började med Chicago-professorn Harry Markowitz. Det var han som kom på idén att titta bakåt för att se vilken risk vi har framför oss. För detta fick han 1990 det pris som brukar kallas Nobelpriset i ekonomi.

För att vara mer precis; Markowitz var den som kom på att rangera värdepapper riskmässigt utifrån amplituden på deras historiska kurssvängningar. ”Historisk standardavvikelse” kallas det riskmått han introducerade. Ju större svängningar under den tid som hade passerat, desto mer riskabla ansåg Markowitz värdepappren när han blickade framåt. Implicit och iskallt antog han att historien måste upprepa sig.

Detsamma gjorde finansindustrin som anammade hans metod och som fortfarande följer den, mer än 60 år senare. Vi får inte annat. I Sverige kräver Finansinspektionen att alla investeringsfonder rapporterar risk som historisk standardavvikelse.

Vilket gör oss alla till kycklingar, Bertrand Russells kycklingar. Den berömda brittiska filosofen visade med en brutal liknelse hur det kan gå om man litar blint på att morgondagen blir som gårdagen. Russells kyckling gläder sig över att vakna varje morgon, bli matad av en vänlig bonde, utom räckhåll för rovdjur. Dag efter dag efter dag, samma rutin. Ganska snart tror kycklingen att han kommer leva för evigt. Helt tills den dag då bonden kör iväg honom till slakteriet.

Det är inte lika roligt och man får inte samma entydiga svar med två streck under. Men jag är ganska övertygad om att den som vill upptäcka risker, måste titta fram och inte bak.