Sommaren är tid för bilutflykter och bilutflykter är tillfällen att njuta Astrid Lindgren-sagor tillsammans med barnen.

”Hyss hittar man inte på, di bare blir. Och att det är ett hyss det vet man inte förrän efteråt.”

Vi skrattar. Emils resignerade svar är inte mycket till hjälp när lillasyster Ida vill lära sig hitta på hyss. Samtidigt slår det mig att Astrid Lindgren rör vid en allmän visdom här, en visdom som ofta glöms bort på finansmarknaden. Nämligen att saker ibland ”bare blir” och att man inte vet vad de har blivit förrän efteråt.

Jag påminns om ett samtal jag hade med en upprörd mäklare. Han hade just upptäckt att hedgefonden han satsat sina sparpengar på under snart ett decennium aldrig under hela 00-talet hade spekulerat i guld och tagit del av dess fantastiska prisuppgång. Detta trots att hedgefonder kan placera pengar i nästan vad som helst. ”Jag menar, det var ändå en rätt tydlig trend!” nästan skrek han. Han hade rätt. Guldprisets uppgång var kanske den tydligaste trenden under hela förra decenniet. Räknat från botten 2001 till toppen drygt tio år senare steg priset med 644 procent eller i genomsnitt 21 procent per år. Hur kunde fonden ha missat det?

Sådana långa trender kallas ofta – av anledningar jag aldrig förstått – för sekulära trender. Sekulär betyder ju i andra sammanhang icke-religiös. Impliceras det att långsiktiga trender inte fordrar någon tro, att de närmast bevisar sin existens genom att fortsätta ovanligt länge? I så fall frågar jag igen, hur kunde fondförvaltarna ha missat den?

Låt oss titta på saken ur Emils perspektiv, i realtid, medan händelserna pågick och utan att luta oss på efterklokskapen. Nedan har jag formulerat några inte orimliga reflektioner som förvaltarna kan ha gjort längs med vägen:

Problemet är, för att uttrycka sig ungefär som Sören Kierkegaard, att vi lever livet framlänges men förstår det och kategoriserar det baklänges. Eller som Emil säkerligen skulle sagt; en trend ”bare blir”. Och hur lång den blir det vet man inte förrän efteråt.