På finansmarknaden är vi ofta snabba att sätta etiketten ”stjärna” på de som levererar hög avkastning under många år. Warren Buffett, Bill Miller, Peter Lynch och George Soros nämns ofta som världens främsta. På obligationsmarknaden har ingen högre status än Bill Gross, grundläggare och investeringsdirektör hos den amerikanska jättefonden Pimco. Men efter 40 mycket framgångsrika år är Gross själv mycket försiktig med att utropa sig till stjärna. Det är för tidigt att säga, hävdar han.

I sitt senaste investeringsbrev skriver Gross att många av de som idag kallas stjärnförvaltare har uppnått denna status under perioden efter 1970, i den speciella investeringsmiljö som skapades när dollarn frikopplades från guldet. Sedan dess har vi haft en epok av ökande kredit och tillgångspriser, avbrutet av några få men abrupta kriser. De investerare som av någon anledning valde en strategi som lämpade sig väl i denna miljö framstår nu som vinnare. Men enligt Gross räcker det inte att prestera väl under en enskild epok för att bevisa sin storhet som investerare. Kanske var det turen som gjorde att strategin passade miljön? Äkta storhet måste betyda att man kan ställa om och investera väl under flera olika epoker. Om vi nu står inför en ny epok med inbromsning av kredittillväxten och mindre politisk skjuts åt tillgångspriserna, kommer de gamla hjältarna kunna lära sig nya tricks och behålla stjärnstatusen?

Sannolikt får vi aldrig något svar eftersom få av dem kommer leva länge nog. En epok varar oftast 40-50 år eller mer, vilket betyder att nästan ingen får chansen att verka under mer än en epok. Buffett, Miller, Lynch, Soros och Gross har alla passerat normal pensionsålder och det är väl tveksamt om de orkar fortsätta karriären mer än ett par decennier till. Som bäst får de kanske uppleva en och en halv epok på marknaden, knappast nog för att leverera de bevis Gross efterfrågar.

Bill Gross. Hans efternamn betyder ”stor” bland annat på tyska. I mina ögon är han i alla fall en stor investerare, inte på grund av den avkastning han har uppnått utan för att han aldrig har förblindats av sin egen succé. Självkritiken och drivet att anpassa strategin efter investeringsklimatet skulle säkert kunna göra honom till en äkta stjärna om han bara levt några hundra år till.