Tjejen framför mig i kön har svårt att bestämma sig. Ska det vara en dubbel-shot caffe latte eller en singel cappuccino? Det tar sin lilla tid.

Men det är OK, jag har ändå lite tankearbete för mig. Innan jag stack till kaffebaren fick vi nämligen tredje kvartalets BNP-statistik för USA. Det som fångade mitt intresse var att de samlade företagsvinsterna nu utgör en rekordstor andel av BNP. Andelen uppgår till 12,6 procent vilket vida överstiger det långsiktiga medelvärdet på 9,4 procent. Under snart 60 år har siffran pendlat runt detta medelvärde.

Det som förbryllar mig är att aktieanalytiker förväntar sig en kraftig uppgång i vinsterna även i fortsättningen. Tittar man på vinstförväntningarna för det amerikanska aktieindexet S&P500 ser vi en tioprocentig ökning både 2014 och 2015. Rekordhöga vinster ska alltså fortsätta växa rekordsnabbt enligt analytiker. Om de får rätt kommer vinsterna utgöra en ännu större andel av BNP, kanske uppåt 14 procent mot slutet av 2015. Låter det rimligt? Vinsterna kan ju inte fortsätta växa snabbare än BNP i all evighet för då skulle företagsvinsterna förr eller senare överstiga det samlade värdeskapandet.

Medan tjejen annonserar sitt beslut – det blev cappuccino – faller min blick på väskan på hennes axel. Den är mörkbrun med ett guldigt tryck. Ett repeterande mönster där monogrammen ”LV” ropar på uppmärksamheten. Louis Vuitton. Finns det en människa på planeten som inte känner igen deras design? Hur många sådana väskor finns det egentligen? Och kan de verkligen vara äkta allihop?

Jag börjar räkna. Säg att var tionde svensk kvinna i åldrarna 15 till 30 år äger en väska som denna. Det borde motsvara runt hundratusen väskor. Säg att en äkta Louis Vuitton kostar tiotusen kronor. Då har vi Louis Vuitton-väskor för en miljard kronor i Sverige. Det låter mycket. Tillbaka på kontoret med mitt kaffe fortsätter jag efterforskningen. 50 miljarder kronor om året är vad vi svenskar lägger på kläder, skor och lädervaror. Om jag räknar bort alla konsumenter förutom kvinnor mellan 15 och 30 år gissar jag att vi har modehandel för 10 miljarder kvar. Sedan räknar jag bort alla deras inköp förutom väskor och då kanske vi är nere på en halv miljard. Och eftersom jag redan har gissat att 90 procent av gruppen inte äger någon LV-väska, blir de påstådda Louis Vuitton-ägarnas årliga konsumtion av väskor någonstans i häraden 50 miljoner. Då snackar vi alla sorters väskor, både med och utan LV-monogram. Med andra ord, om alla väskor vore äkta, då måtte deras ägare nästan lägga mer pengar på LV-väskor än på väskor, vilket givetvis är omöjligt.

Det fanns ingen indikation på att den väska jag nyss hade framför mig var oäkta. När jag tittade på det specifika exemplaret, gjorde en bottom-up analys så att säga, då kände jag ingen anledning att tvivla på äktheten. Det är när jag aggregerar siffrorna och gör en top-down analys som tvivlen gör sig gällande. Då känns det tryggast att räkna väskan som minst 50 procent oäkta.

Det är precis likadant med aktievärderingarna. Läser man aktieanalyser på varje bolag för sig, finns det ingen anledning att tvivla på de optimistiska vinstutsikterna. Var och en känns de trovärdiga. Men när man lägger alla vinstprognoser på hög och betraktar summan av all optimism, då känns det klokast att räkna vinstutsikterna som minst 50 procent överdrivna.

Denna krönika är skriven för analysfirman Redeyes börstidning Trends.

redeye.se