Jag har en elak sida. Elak och fullkomligt irrationell. Det är inget jag är stolt över men jag försvarar mig med att många nog är som jag.

Det har med aktier att göra. För det mesta ser jag aktier som ett lärorikt, roligt och lönsamt intresse. Men som många andra har jag svårt att ta farväl med en aktie, särskilt om den varit lärorik, rolig och lönsam för mig. Förr eller senare blir det dags att skiljas åt och då gäller det att vara stark. Att låta förnuftet segra över känslorna. To kill your darlings. Jag brukar klara mig rätt bra, oftast fungerar förnuftet helt tills det att säljordern är fylld och avräkningsnotan mottagen.

Först då låter jag irrationaliteten blomma ut ett litet tag. Jag tillåter mig en fullkomlig absurd och egentligen ganska ondsinnad ritual om jag ska vara ärlig. Jag börjar hårdbevaka aktiens vidare utveckling och hoppas, hoppas, hoppas att den pekar neråt. Bara för att kunna klappa mig själv på axeln och säga att det var ett bra beslut att sälja.

Att det är irrationellt förstår väl alla. I samma sekund som jag klipper bandet, har aktien inget med mig att göra längre. Då är den bara en bland alla aktier jag inte äger. Om dess värde stiger eller sjunker är mig fullkomligt ovidkommande, precis som det är med allt annat jag inte äger. Det går inte bättre för mig om det går dåligt för den. Det bara känns så.

Men som jag sa så finns det även en elak aspekt här. Aktiemarknaden är ju en begagnatmarknad. Om det vore en bil jag hade sålt hade det kanske varit tydligare. Då hade jag varit medveten om att jag hade sålt den till någon. Självklart hade jag inte gått och hoppats på att bilen skulle gå sönder så fort den hamnat i den nya ägarens händer. Jag känner ju trots allt en viss empati med mina medmänniskor. Den fungerar bara inte när det gäller aktier. Hur irrationellt och elakt det än måtte vara kommer jag nog alltid känna såhär; att köper du mina begagnade aktier då hoppas jag de ger dig idel bekymmer.

Denna krönika är skriven för analysfirman Redeyes börstidning Trends.

redeye.se